Time to say goodbye
Ett sista inlägg.
Nu är beslutet fattat, bloggen måste bort. Live from London var till för att skrivas från London, och inget annat. Jag har klamrat mig fast vid den i några veckor, intalat mig själv att äventyret inte är över, men nu tvingar jag mig själv att inse: jag är inte längre live ifrån london. Faktum är att jag bor i Berg och är ganska nöjd med livet ändå (saknas dock några högt älskade människor här!). Berg kanske förresten också är historia snart, eftersom jag och bror jobbar på att flytta till lägenhet till hösten. Då kommer ni på förfest hos mig, alla trogna läsare :)
Så, utan vidare snyftningar, sentimentalitet eller Funeral Blues, säger jag hejdå till bloggen. På återseende!
Nu är beslutet fattat, bloggen måste bort. Live from London var till för att skrivas från London, och inget annat. Jag har klamrat mig fast vid den i några veckor, intalat mig själv att äventyret inte är över, men nu tvingar jag mig själv att inse: jag är inte längre live ifrån london. Faktum är att jag bor i Berg och är ganska nöjd med livet ändå (saknas dock några högt älskade människor här!). Berg kanske förresten också är historia snart, eftersom jag och bror jobbar på att flytta till lägenhet till hösten. Då kommer ni på förfest hos mig, alla trogna läsare :)
Så, utan vidare snyftningar, sentimentalitet eller Funeral Blues, säger jag hejdå till bloggen. På återseende!
Hjälp jag är en nörd
Det slog mig just. Jag är en nörd på riktigt! Jag går natur, det var första tecknet. Jag funderar över saker som om det förbrukas eller utvinns energi när vatten fryser, vad olika livsmedel har för strukturformel och andra naturliga problem. Sen såg jag Mean Girls med Annika och Hamish (the love of my life ;) ) och insåg att jag kan lösa mattetalet i den där mathleets-finalen. Och så nu, lektion om mitos på Sabrina teenage witch och jag tittar seriöst på de olika faserna på tavlan i bakgrunden och ler igenkännande.
Denna insikt var ett hårt slag i magen. Ursäkta, men jag tror jag ska gå och ta livet av mig nu.
Denna insikt var ett hårt slag i magen. Ursäkta, men jag tror jag ska gå och ta livet av mig nu.
Sista inlägget (?)
LIVE FROM BERG
Ja så var man hemma. Hemresan var allt ett litet helvete, jag släpade mer än halva min vikt och en kaskad av svenska svordomar (fan jävla fittväska fitta helvetes jävla skit) vällde ur mig som regnet vällde på mig. Som tur var satt Annika och väntade på mig när jag kom, lika söt och bakfull som vanligt :) Sista kvällen var en härlig parkfylla i East Sheen med nästan hela skolan, som man helst ville skulle vara hela natten. Med kläder som dröp av sprutad champagne och ögon som dröp av tårar (nåja) fick vi tillslut acceptera att londonåret var över. Drog hem till max ett par stycken och sedan vidare hem. Det är konstigt, hur annorlunda man ser på saker när man vet att det är sista gången. Fortfarande, efter två dagar hemma, har jag inte förstått att vårt äventyr är över på riktigt. Människorna jag sett varje dag i ett år är utspridda över hela sverige. Allt det vi delat, vår skola, vår stad och vår umgängeskrets finns inte längre i våra liv. Ändå vet jag att vi kommer ses igen, förhoppningsvis snart, och då har vi många minnen att återuppleva!
Jag visste att det skulle bli jobbigt att lämna london. Att komma hem däremot, trodde jag skulle bli lättare. Visst är det skönt, min familj, mina vänner, huset, katten och stan. Men fasen, brukade inte det kännas mer... hemma? Jag skäms för att erkänna att jag redan första natten låg och funderade på vart jag flyttar härnäst.
Jag skulle kunna skriva hela natten, det rör sig alldeles för mycket i huvudet just nu. Det som stoppar mig från att göra detta är att jag har en no-deep-shit-policy, samt att jag börjar mitt nya jobb på vandrarhemmet om sex timmar och kan behöva lite sömn.
Live from London funkar inte längre. Jag står i valet mellan ny blogg och ingen blogg. I'm leaning towards the latter.
Slutligen måste jag publicera Maines underbara avslutningstal som lämnade få ögon torra den där fredagförmiddagen i Richmond. Tack!
I månader har vi tragglat med antologin och referat,
Vi har tagit oss igenom phytagoras sats och konjugat.
Man har förgäves knappat på Texas instrument 82,
Man har slumrat till till Kafkas Josef K.
Ja, vi har slitit med Brott och straff och Processen,
Och allt detta har bidragit till stressen.
Vi har stått ut med Nisse, Herman och Leif,
Men nu är vi äntligen från deras betygshot safe!
Nu kan vi ärligt säga till Camilla
Vad vi egentligen tyckte om hennes gröna frilla!
För betygen är satta och terminen är slut,
För nu är det sommar och vi längtar ut!
Ut till sommarens alla härligheter,
Äta glass, festa, sola och för min del hacka betor.
Det är nio underbara veckor som väntar oss,
Men samtidigt är det en great loss.
För visst är känslorna blandade,
När man tänker tillbaka på tiden sen man i London landade?
Första kvällen träffades vi i Richmond på en gräsmatta,
Att det gått ett år sedan dess är svårt att fatta!
Man dömde snabbt ut vilka som var lite bakom flötet,
Och vissa hade redan fått en uppfattning på infomötet.
Men allt eftersom tiden har gått,
Har man en bättre uppfattning fått.
Vi har lärt oss så mycket om våra medsystrar och bröder,
Från Pelle i norr till lundensarna i söder.
Jag minns första dan utanför musiksalen,
Jag minns spänningen och Adam i den röda sjalen.
Men tänk så mycket som sedan den dagen hänt,
Så mycket man gjort, så mycket man känt.
Romantiska gnistor har uppstått här och var,
Och frukten av det är några kärlekspar.
Det har skvallrats och det har skojats,
Det har i Calles ansikte med en viss salva gojats.
I korridorerna har Max och Felix spexat
Medan Ingrid har kommit och dem uppläxat.
För inte är det väl okej att ha byxorna så långt nere,
Att större delen av England kan sere?
Det har festats nätterna till ända,
Ibland till och med med dem som är kända.
Vi snackar skumpa, dans och till tårna uppklätt,
Beckhams, Beyoncé och Vickan Silvstedt.
Men det är inte bara vi som festar då och då,
Lärarna har också dagar då deras ögonpåsar är blå!
Lärare- vad jag än säger tycker jag om er ändå,
Särkilt uppskattad är Herman som bakar kakor och bjuder på!
För att fortsätta tala om vad som hänt under året,
Så måste vi ju nämna att Macki klippt av håret.
På Nero har man druckit x antal latte,
Hela sam-klassen fick nästan IG i matte.
Bath och stonehenge vi i början såg
Och framåt jul gick vi luciatåg.
Chokladorgasmer förekom på parisfärden,
Daniel har haft mest trafikotur i världen.
Tillsammans har vi gått igenom både glädje och sorg,
Vi har gjort allt från utflykter till ställa upp i fanborg.
Det är inte alltid lätt, många har åkt hem,
Andra har bytt värdfamilj, inte en gång utan fem!
Godisregn a la Calle blir det väldigt snart,
Men jag vill säga ännu några ord innan det tar fart:
Mina kära vänner, vi har nått slutet på vårt äventyr.
Vi kommer inte vara tillsammans nästa gång dagen gryr.
Det är med vemod jag tackar för ett underbart år
Men vi fick bara en höst, en vinter och en vår.
Jag önskar er ett lov lika fint som i en sommarsång,
Och så önskar jag att jag kommer få se er nån mer gång.
Nu är det över, ja tiden har gått ut,
London 07 har nått sitt slut.
Ja så var man hemma. Hemresan var allt ett litet helvete, jag släpade mer än halva min vikt och en kaskad av svenska svordomar (fan jävla fittväska fitta helvetes jävla skit) vällde ur mig som regnet vällde på mig. Som tur var satt Annika och väntade på mig när jag kom, lika söt och bakfull som vanligt :) Sista kvällen var en härlig parkfylla i East Sheen med nästan hela skolan, som man helst ville skulle vara hela natten. Med kläder som dröp av sprutad champagne och ögon som dröp av tårar (nåja) fick vi tillslut acceptera att londonåret var över. Drog hem till max ett par stycken och sedan vidare hem. Det är konstigt, hur annorlunda man ser på saker när man vet att det är sista gången. Fortfarande, efter två dagar hemma, har jag inte förstått att vårt äventyr är över på riktigt. Människorna jag sett varje dag i ett år är utspridda över hela sverige. Allt det vi delat, vår skola, vår stad och vår umgängeskrets finns inte längre i våra liv. Ändå vet jag att vi kommer ses igen, förhoppningsvis snart, och då har vi många minnen att återuppleva!
Jag visste att det skulle bli jobbigt att lämna london. Att komma hem däremot, trodde jag skulle bli lättare. Visst är det skönt, min familj, mina vänner, huset, katten och stan. Men fasen, brukade inte det kännas mer... hemma? Jag skäms för att erkänna att jag redan första natten låg och funderade på vart jag flyttar härnäst.
Jag skulle kunna skriva hela natten, det rör sig alldeles för mycket i huvudet just nu. Det som stoppar mig från att göra detta är att jag har en no-deep-shit-policy, samt att jag börjar mitt nya jobb på vandrarhemmet om sex timmar och kan behöva lite sömn.
Live from London funkar inte längre. Jag står i valet mellan ny blogg och ingen blogg. I'm leaning towards the latter.
Slutligen måste jag publicera Maines underbara avslutningstal som lämnade få ögon torra den där fredagförmiddagen i Richmond. Tack!
I månader har vi tragglat med antologin och referat,
Vi har tagit oss igenom phytagoras sats och konjugat.
Man har förgäves knappat på Texas instrument 82,
Man har slumrat till till Kafkas Josef K.
Ja, vi har slitit med Brott och straff och Processen,
Och allt detta har bidragit till stressen.
Vi har stått ut med Nisse, Herman och Leif,
Men nu är vi äntligen från deras betygshot safe!
Nu kan vi ärligt säga till Camilla
Vad vi egentligen tyckte om hennes gröna frilla!
För betygen är satta och terminen är slut,
För nu är det sommar och vi längtar ut!
Ut till sommarens alla härligheter,
Äta glass, festa, sola och för min del hacka betor.
Det är nio underbara veckor som väntar oss,
Men samtidigt är det en great loss.
För visst är känslorna blandade,
När man tänker tillbaka på tiden sen man i London landade?
Första kvällen träffades vi i Richmond på en gräsmatta,
Att det gått ett år sedan dess är svårt att fatta!
Man dömde snabbt ut vilka som var lite bakom flötet,
Och vissa hade redan fått en uppfattning på infomötet.
Men allt eftersom tiden har gått,
Har man en bättre uppfattning fått.
Vi har lärt oss så mycket om våra medsystrar och bröder,
Från Pelle i norr till lundensarna i söder.
Jag minns första dan utanför musiksalen,
Jag minns spänningen och Adam i den röda sjalen.
Men tänk så mycket som sedan den dagen hänt,
Så mycket man gjort, så mycket man känt.
Romantiska gnistor har uppstått här och var,
Och frukten av det är några kärlekspar.
Det har skvallrats och det har skojats,
Det har i Calles ansikte med en viss salva gojats.
I korridorerna har Max och Felix spexat
Medan Ingrid har kommit och dem uppläxat.
För inte är det väl okej att ha byxorna så långt nere,
Att större delen av England kan sere?
Det har festats nätterna till ända,
Ibland till och med med dem som är kända.
Vi snackar skumpa, dans och till tårna uppklätt,
Beckhams, Beyoncé och Vickan Silvstedt.
Men det är inte bara vi som festar då och då,
Lärarna har också dagar då deras ögonpåsar är blå!
Lärare- vad jag än säger tycker jag om er ändå,
Särkilt uppskattad är Herman som bakar kakor och bjuder på!
För att fortsätta tala om vad som hänt under året,
Så måste vi ju nämna att Macki klippt av håret.
På Nero har man druckit x antal latte,
Hela sam-klassen fick nästan IG i matte.
Bath och stonehenge vi i början såg
Och framåt jul gick vi luciatåg.
Chokladorgasmer förekom på parisfärden,
Daniel har haft mest trafikotur i världen.
Tillsammans har vi gått igenom både glädje och sorg,
Vi har gjort allt från utflykter till ställa upp i fanborg.
Det är inte alltid lätt, många har åkt hem,
Andra har bytt värdfamilj, inte en gång utan fem!
Godisregn a la Calle blir det väldigt snart,
Men jag vill säga ännu några ord innan det tar fart:
Mina kära vänner, vi har nått slutet på vårt äventyr.
Vi kommer inte vara tillsammans nästa gång dagen gryr.
Det är med vemod jag tackar för ett underbart år
Men vi fick bara en höst, en vinter och en vår.
Jag önskar er ett lov lika fint som i en sommarsång,
Och så önskar jag att jag kommer få se er nån mer gång.
Nu är det över, ja tiden har gått ut,
London 07 har nått sitt slut.
Jag kommer sakna mitt London
Nae... Det går inte. Jag kan inte åka härifrån! Igår packade jag ner mttt LIV, förstår du?! Mitt liv väger mer än 20 kilo. Tur då att man har en snäll pappa som pröjsar övervikten :) Men allvarligt, just nu vill jag verkligen inte åka härifrån. I somras, när jag lämnade sverige, sa en vis person till mig att hur jobbigt det än är nu, så blir det värre att åka därifrån. Så sant det visade sig vara. Idag var det med darrande underläpp jag gick till skolan för sista gången. Sista gången jag visade upp mitt school ID vid grindarna och sista gången jag bloggar från en skoldator. Jag kunde väl få stanna ett litet tag till?!
Liiiiiip!
Liiiiiip!
Sista helgen i Englandet! :(
Jag är seriöst fortfarande bakfull.
Just nu vill jag verkligen stanna, samtidigt som jag verkligen vill åka hem. Att känna två helt motsatta känslor så starkt är otroligt jobbigt, jag känner mig utmattad. En annan psykisk anspänning är Packningen. Jag ska börja idag. Det kommer verkligen inte gå, no F-ing way. Dessutom kan jag meddela att jag är föremål för skolans skvaller, memn det bjuder jag på. :p
Det var en trevlig sista helg! fredags satt vi vid floden och drack öl i plastmugg med en massa folk från skolan. Det var trevligt, vi sjöng snapsvisor och skänkte pengar till cancerbarn. En bra sak med att sitta vid floden är alla trevliga regler man kan hitta på. 5 klunkar för båt och två för svan. Notera att svanar har en tendens att komma i stora grupper. Sen sprang vi på några flummiga britter och det slutade med att folk blev stenhöga (dock inte jag) men det är en annan historia. Citat:
Jenny (skämt): Ja du, hur många killar ska vi ta med oss hem?
Annika: Ja, hur många hål har vi att fylla?
Vaknade ganska pigg och glad och drog ner på stan. Jag köpte mig en fin klänning som jag hoppas jag får ha på mig snart, om inte annat på båten på avslutningen. Förresten försöker jag få igenom Ölfrukost (ist. för champagne) på fredag, hehe gott. Sen mötte jag ett Berg och mitt i jakten på det perfekta caféet kommer ett demonstrationståg på cyklar. "Oil independence in the UK" ville dom ha. Och därför (?) var dom nakna. Feta, medelålders män på cykel. Inte så härligt, nej. Jag säger bara: tänk dig för innan du snor en cykel i London.
I lördags hade vi riktig fjortisfest i parken. Jag har aldrig, Sanning eller Konsekvens, öl och vin. Tyvärr får man inte grilla i londons parker, så vi fick äta våra marsmallows råa. Det var mysigt, jag älskar verkligen sommarfester! Är mer än peppad på sommarlov. Sen kom dagen efter. Det var ingen hit.
Nu går jag hem och flyttpackar. Toodles!
Just nu vill jag verkligen stanna, samtidigt som jag verkligen vill åka hem. Att känna två helt motsatta känslor så starkt är otroligt jobbigt, jag känner mig utmattad. En annan psykisk anspänning är Packningen. Jag ska börja idag. Det kommer verkligen inte gå, no F-ing way. Dessutom kan jag meddela att jag är föremål för skolans skvaller, memn det bjuder jag på. :p
Det var en trevlig sista helg! fredags satt vi vid floden och drack öl i plastmugg med en massa folk från skolan. Det var trevligt, vi sjöng snapsvisor och skänkte pengar till cancerbarn. En bra sak med att sitta vid floden är alla trevliga regler man kan hitta på. 5 klunkar för båt och två för svan. Notera att svanar har en tendens att komma i stora grupper. Sen sprang vi på några flummiga britter och det slutade med att folk blev stenhöga (dock inte jag) men det är en annan historia. Citat:
Jenny (skämt): Ja du, hur många killar ska vi ta med oss hem?
Annika: Ja, hur många hål har vi att fylla?
Vaknade ganska pigg och glad och drog ner på stan. Jag köpte mig en fin klänning som jag hoppas jag får ha på mig snart, om inte annat på båten på avslutningen. Förresten försöker jag få igenom Ölfrukost (ist. för champagne) på fredag, hehe gott. Sen mötte jag ett Berg och mitt i jakten på det perfekta caféet kommer ett demonstrationståg på cyklar. "Oil independence in the UK" ville dom ha. Och därför (?) var dom nakna. Feta, medelålders män på cykel. Inte så härligt, nej. Jag säger bara: tänk dig för innan du snor en cykel i London.
I lördags hade vi riktig fjortisfest i parken. Jag har aldrig, Sanning eller Konsekvens, öl och vin. Tyvärr får man inte grilla i londons parker, så vi fick äta våra marsmallows råa. Det var mysigt, jag älskar verkligen sommarfester! Är mer än peppad på sommarlov. Sen kom dagen efter. Det var ingen hit.
Nu går jag hem och flyttpackar. Toodles!
Utmaningen
Jag har tagit tag i den där bilddagboken-utmaningen. När jag ändå har skrivit skiten kan jag ju publicera här med :) Enjoy!
1. Jag tycker inte om choklad och jag blir mobbad för det
2. Min smilegrop är ett ärr efter att hunden Lukas bet mig när jag var liten. För övrigt blev jag nästan blind på ena ögat också.
3. Jag föraktar korkade människor. Och barn. Ibland.
4. Jag ljuger och manipulerar lärare för att få bättre betyg.
5. Innerst inne är jag en man (enligt emmasven)
6. Jag pratar med mina prylar när ingen hör. "Godnatt mobilen"
1. Jag tycker inte om choklad och jag blir mobbad för det
2. Min smilegrop är ett ärr efter att hunden Lukas bet mig när jag var liten. För övrigt blev jag nästan blind på ena ögat också.
3. Jag föraktar korkade människor. Och barn. Ibland.
4. Jag ljuger och manipulerar lärare för att få bättre betyg.
5. Innerst inne är jag en man (enligt emmasven)
6. Jag pratar med mina prylar när ingen hör. "Godnatt mobilen"
Eton
Jag är i skolan. Känns ovant. Man kan ju tycka att vi skulle va lediga på nationaldagen men nej, för en gångs skull skola. Annars är det mest utflykter nu. I torsdags var det Shakespeare's Globe, en kopia av teatern han byggde för längesen. Oerhört givande och intressant! VI fick spela Romeo och Julia, det var lite kul. Vissa gick ju in för det om man säger så :D När vi ändå var inne i stan och lallade runt passade vi på att se Ostindiefararen Götheborg. Det är som sagt alltid mysigt med svenskar och svenska saker i London. Ikväll ska vi fira nationaldagen med att äta svensk mat och sjunga kungssången. Köttbullar....dregel.
Igår packade skolan in oss i en buss och körde oss till Widsor. Där finns ett slott där drottningen bor, end of story. VI kom dit tio och fick meddelandet att vi skulle ses igen halv två. Så, hur dödar man tre och en halv timme i Windsor? Man äter sin matsäck som ens värdmamma så omtänksamt gjort i ordning. Om man inte bor hos familjen Loftus det vill säga, då skulle det ju vara en hälsorisk. Det maten slänger man till/på svanar. Därefter äter man glass. Sen du... ojoj. Sen upplevde vi Eton College.
Eton är en skola. En fin skola. 25 000 pund (ca 380 000kr) per år, i 5 år. Jo tack, fina små pojkar var det. Stackarna måste ha frack på sig hela tiden! Och lärarna har fluga. Den är 500 år gammal och väldigt fin. Varje dag har de 2 timmars sport och varje vecka en timmes gudstjänst (i skolans egna chapel). Har man gått där har man det ganska bra förspänt, till exempel har många premiärministrar gått där. Guiden berättade att de som presterar bäst får sitta i en egen matsal med silvertallrik och egen butler. Lite over the top kanske? Kamratuppfostran däremot, det är bra grejer. Jag och Maria Bladh kunde ta hand om Berzan :D
Hemlängtan
Åh jag längtar hem som fan! Det är få saker jag inte saknar just nu. Valio Vaniljyoghurt, mitt älskade Berg och mina underbara vänner. Vad tänkte jag på där jag åkte ifrån er?! Det är konstigt att man verkligen inte kan förstå hur bra man har det innan man åker bort. Så se till att njuta av Linköping (eller Nacka eller småland eller whatever). Saknar min familj och min lilla storebror. Min pussycat! Farmor ringde igår, då längtade jag lite till. Uppskatta hemma!
Liiiiip!
Liiiiip!
Karma... eller något åt det hållet
Jag går upp på morgonen. Äter frukost. Fryser. Sätter in linserna och inser plötsligt att detta omöjligt kan bli en bra dag. Går och lägger mig igen och kommer ihåg att sjukanmäla mig just innan jag somnar om. Jag tycker så här, att mår man inte bra ska man inte gå till skolan. Detta gäller även om man är jävligt trött, för hur ska man då kunna prestera något vettigt? Framåt ett vaknar jag och har otroligt jävla ont i halsen, sjuk på riktigt. Vad vill världen mig?
Knappt jag orkade ta mig till Costa ens. Bummer.
Knappt jag orkade ta mig till Costa ens. Bummer.
Studio Valbonne
Åh, ibland inser man att det är en underbar värld. Som när man sitter på, tja, säg Costa och har en riktig bakisdag. Öron tjuter fortfarande lite, hjärnan "jäser" (ett begrepp som Glen myntade igår) och mjukisdressen vittnar om en hård natt. Men så mitt i misären kommer en av cafékillarna fram och ger mig en cappuccino. Jag föröker säga att jag inte beställt nån, men han bara ler och säger att det är ok. Det är väl beviset på att godhet finns? Ja, och att det lönar sig att vara stammis förstås. Han gjorde min dag :)
Igår tog treorna studenten. JAG VILL OCKSÅ! Helt underbart att vara fri efter tolv år, även om dom flesta har varit helt ok (undantag för några av Ljungsbro-åren). Däremot hade jag inte velat gå ut här. Tolv stycken var dom, precis som lärjungarna, som pingstvän-Leif påpekade i sitt tal. En föga imponerande siffra. Något kul att det var fler lärare än elever på deras middag! Min kära skola gillar att se på sina elever som gratis och effektiv arbetskraft, något vi finner oss i villkkorslöst så länge vi lovas gratismat. Vi sju lyckliga själar i NV2 fyllde heliumballonger och släppte upp dom i ett träd. Roligast var nog att se britternas reaktioner på spektaklet :p Vi höll på inne på skolområdet och ibland hörde man delar av deras nyfikna diskussioner. "Oh is that what it is? I thought it was a wedding!" hörde jag vid ett tillfälle. Jo visst, om jag nu skulle gifta mig skulle jag tveklöst ha cermonin på Richmond upon Thames College's innergård.
Sen drog vi till puben där vi trodde vi skulle få gratismat, men det var en besvikelse. Bara att skynda hem och fixa till sig innan kvällens äventyr. Det är svårt att klä sig när man inte vet om man ska till en bar, en salsa-klubb, en fin klubb eller nån helt annanstans. I sådana lägen brukar det bli kortkort.
Efter att ha flängt omkring lite och skrivit upp oss på ganska många gästlistor bestämde vi oss för Studio Valbonne, ett ganska fint ställe vid Carnaby Street. Det sög en smula om jag ska vara ärlig. Det kom väldigt många från Svenska dit och jag kände mig lätt obekväm. Det var också väldigt många tjejer och inte bara dom vanliga äckliga, utan relativt unga och snygga. Damn, konkurrens. Sen plötsligt står vi där vid ett drinkbord med ett gäng speedade, något bögiga, killar och champagnen flödar som aldrig förr. Det var faktiskt riktigt, jävla roligt. Komplimangerna haglade, och även om man innerst inne inte tror på dom, så visst fan mår man bra av att höra att man är gorgeous då och då? Vi lär ha förbrännt en veckas kaloriintag på dom sofforna, svetten rann och blandades med champagnen som sprutades. Jo tack, det dög.
Vid tretiden kände vi dock att festen nått sin topp, och man går ju när man har som roligast. Alla ville som vanligt sova på nattbussen och idag var det ingen som gav med sig och lovade att hålla koll. Så med mobilerna ställda efter noga uträknat schema slumrade vi in och vaknade i Twickenham. När jag gick min 7 minuter långa väg från bussen var det nästan ljust och fågelkvitter accompagnerade tinnitusen.
Det är så jag kommer minnas mitt London.
Igår tog treorna studenten. JAG VILL OCKSÅ! Helt underbart att vara fri efter tolv år, även om dom flesta har varit helt ok (undantag för några av Ljungsbro-åren). Däremot hade jag inte velat gå ut här. Tolv stycken var dom, precis som lärjungarna, som pingstvän-Leif påpekade i sitt tal. En föga imponerande siffra. Något kul att det var fler lärare än elever på deras middag! Min kära skola gillar att se på sina elever som gratis och effektiv arbetskraft, något vi finner oss i villkkorslöst så länge vi lovas gratismat. Vi sju lyckliga själar i NV2 fyllde heliumballonger och släppte upp dom i ett träd. Roligast var nog att se britternas reaktioner på spektaklet :p Vi höll på inne på skolområdet och ibland hörde man delar av deras nyfikna diskussioner. "Oh is that what it is? I thought it was a wedding!" hörde jag vid ett tillfälle. Jo visst, om jag nu skulle gifta mig skulle jag tveklöst ha cermonin på Richmond upon Thames College's innergård.
Sen drog vi till puben där vi trodde vi skulle få gratismat, men det var en besvikelse. Bara att skynda hem och fixa till sig innan kvällens äventyr. Det är svårt att klä sig när man inte vet om man ska till en bar, en salsa-klubb, en fin klubb eller nån helt annanstans. I sådana lägen brukar det bli kortkort.
Efter att ha flängt omkring lite och skrivit upp oss på ganska många gästlistor bestämde vi oss för Studio Valbonne, ett ganska fint ställe vid Carnaby Street. Det sög en smula om jag ska vara ärlig. Det kom väldigt många från Svenska dit och jag kände mig lätt obekväm. Det var också väldigt många tjejer och inte bara dom vanliga äckliga, utan relativt unga och snygga. Damn, konkurrens. Sen plötsligt står vi där vid ett drinkbord med ett gäng speedade, något bögiga, killar och champagnen flödar som aldrig förr. Det var faktiskt riktigt, jävla roligt. Komplimangerna haglade, och även om man innerst inne inte tror på dom, så visst fan mår man bra av att höra att man är gorgeous då och då? Vi lär ha förbrännt en veckas kaloriintag på dom sofforna, svetten rann och blandades med champagnen som sprutades. Jo tack, det dög.
Vid tretiden kände vi dock att festen nått sin topp, och man går ju när man har som roligast. Alla ville som vanligt sova på nattbussen och idag var det ingen som gav med sig och lovade att hålla koll. Så med mobilerna ställda efter noga uträknat schema slumrade vi in och vaknade i Twickenham. När jag gick min 7 minuter långa väg från bussen var det nästan ljust och fågelkvitter accompagnerade tinnitusen.
Det är så jag kommer minnas mitt London.
I love your shoes
Spontana komplimanger. Det är väl det bästa som finns? Helst ska de komma från en främling, helst en av samma kön, för endast då vet man att de är helt äkta. Igår när jag satt på busstoppet i Richmond frågade tjejen bredvid mig var jag hade köpt mina skor. Först tittade jag frågande på henne, sedan på mina skor och så på henne igen. Är du dum i huvet?, ville jag fråga när jag förstod att hon menade mina slitna 100-kronors skor från Din Sko. "In Sweden", stammade jag fram och led med henne när hon besviket suckade "Oh no...!" Efter att på brittiskt vis ursäktat mig för att jag inte kunde hjälpa henne, gick jag på bussen och kände mig... jävligt glad. Kul :)
Efter träningen på kvällen hade jag hemma-spa. Vaxade benen, hade pormask-plåster på näsan, fixade tå -och fingernaglar, inpackning i håret... Hur kvinnligt är inte det? Kan tillägga att min pyjamas är rosa också.
Jag lyssnar på p3. Per Gessle sjunger att han är "en händig man" och plötsligt saknar jag inte Sverige så mycket.
Efter träningen på kvällen hade jag hemma-spa. Vaxade benen, hade pormask-plåster på näsan, fixade tå -och fingernaglar, inpackning i håret... Hur kvinnligt är inte det? Kan tillägga att min pyjamas är rosa också.
Jag lyssnar på p3. Per Gessle sjunger att han är "en händig man" och plötsligt saknar jag inte Sverige så mycket.
100-årsjubileum
Jag sitter vid en dator i skolan och det är lunch. Eftersom vi inte har nånstans att vara är klassrummet fullt av folk och ljudnivån är HÖG. Så jag sätter in lurarna och slår på mitt älskade p3. Det är nog den materiella sak jag saknar allra mest, världens bästa radiokanal. Anywho, vad hör jag när jag slår på, om inte skönklingande östgötska! Christer ägnar dagens program åt Linköping! Åh jag är så glad just nu :D det här behövde jag. Dom pratar om vår (eller just nu er) dialekt, rondellhundarna och konsten. En våg av hemlängtan sköljer över mig, speciellt när jag hör folk prata som man pratar hemma. Tänk att man kan bli så glad av att någon pratar om blåsvädret i rikstäckande radio.
Helgen tillbringades i London, no surprises there. I Barnes närmare bestämt, på den så kallade "lillskolan". Skolan fyllde 100 år och det firades rejält. Ganska häftigt om man verkligen tänker på det, att redan 1907 fanns det så många svenskar i London att man startade en svensk skolan. Sven-Bertil Taube sjöng för ett 20-tal halvintresserade gäster. Kungaparet kom förbi och gick omkring en stund i lokalerna. Hedman spelade fotboll med barnen, men det missade jag. Det var jobb hela dagen nämligen, 650 gäster skulle passas upp på. Servera champagne fick jag inte, liten som jag är, mitt område var barnmat. Det var hårt jobb, eftersom en massa vuxna svin (det är hårt, men jag menar det) kom och tiggde. Och när jag sa Nej, då räcker det inte åt barnen! skrattade dom och sa att Jag är också barn. Det var då jag kastade mig över bordet och brottade ner dom, tills dom frivilligt la tillbaka spetten och bad om ursäkt. Iallafall borde jag ha gjort det. Dålig stil att ta barnens mat. Överhuvudtaget har vi förfasats över hur vuxna männiksor beter sig på gratistillställningar. Champagnen gick åt, om man säger så.
Det hela slutade iallafall med att merparten av oss hamnade i barnrummet, där det fanns fiskdam och färgpennor. 8 barn, varav ett var under 17 år. Mys :)
Sen pratade jag med älskade Tina, mycket välbehövligt. Jag behöver min dos av gamla vänner annars går jag under. Saknar hela högen där hemma något fruktansvärt. Det är bra, för då blir det lättare att åka hem om fyra, ja fyra veckor. Den här sommaren blir bäst någonsin.
Husockupant
Café Costa, fredag eftermiddag
Jag är lite nervös. Som bekant bor jag nu i en familj som är... less than perfect. Men det funkar, så länge emms o sara gör mig sällskap. I helgen har dom dock sverigebesök båda två och ska bo på hotell hela helgen. Instinkt: fly! "Jag bor hos en kompis i helgen", sa jag till mrs Loftus och packade väskan och gick. Planen är att jag ska hem till mitt riktiga hus. Jag har nyckel, hon har inget larm, jag har varit där 2 gånger sen hon åkte... men fortfarande! Det känns fel, förbjudet! Tänk om jag står och lagar mat och hennes syster eller ex-man kommer dit och ska vattna blommor eller något? Försök bortförklara det med att jag bara skulle hämta lite saker.... Håll tummarna för att jag klarar tre dagar utan att lämna spår! Måste komma ihåg att inte ta upp posten från golvet.
Det är rätt deppigt här, regn och mer regn. Fast innerst inne är jag glad :) MVG i gympa B. Det betyder faktiskt otroligt mycket även om det bara är 50 poäng. Jag ska säga det rätt ut, att jag är rejält stolt över mig själv! Ahh lite skönt regelrätt skryt. Sorry 'bout that.
Jag har suttit här i snart en och en halv timme, när ska det komma en snygging och bjuda mig på kaffe?
Idag var sista gången jag hade svenska C och idrott B, eftersom jag läser dom med 3:orna som tar studenten snart. Det betyder att jag kommer slippa helveteshålet som hittills förstört fredagshumöret vecka efter vecka. Det brukar tillbringas framför datorn, så även idag. Men vad vill ni människor?! Har alla tröttnat på att blogga? Hur ska jag nu få tiden att gå och hur ska jag veta vad som händer hemma? Okej, jag medger att det kan va segt att skriva (och när jag lämnar london är bloggen historia) men fasen, om det ger någon lite nöje och tidsfördriv kan det väl va värt det? Uppdatera! (Haha kommer från rätt tangentbord :p)
Nästa punkt på agendan är att skriva en uppsats med rubriken "Svenskt talspråk i åldersgruppen 18-20 år". Den kommer bli en kioskvältare!
crime scene teddington
Jag är lite nervös. Som bekant bor jag nu i en familj som är... less than perfect. Men det funkar, så länge emms o sara gör mig sällskap. I helgen har dom dock sverigebesök båda två och ska bo på hotell hela helgen. Instinkt: fly! "Jag bor hos en kompis i helgen", sa jag till mrs Loftus och packade väskan och gick. Planen är att jag ska hem till mitt riktiga hus. Jag har nyckel, hon har inget larm, jag har varit där 2 gånger sen hon åkte... men fortfarande! Det känns fel, förbjudet! Tänk om jag står och lagar mat och hennes syster eller ex-man kommer dit och ska vattna blommor eller något? Försök bortförklara det med att jag bara skulle hämta lite saker.... Håll tummarna för att jag klarar tre dagar utan att lämna spår! Måste komma ihåg att inte ta upp posten från golvet.
Det är rätt deppigt här, regn och mer regn. Fast innerst inne är jag glad :) MVG i gympa B. Det betyder faktiskt otroligt mycket även om det bara är 50 poäng. Jag ska säga det rätt ut, att jag är rejält stolt över mig själv! Ahh lite skönt regelrätt skryt. Sorry 'bout that.
Jag har suttit här i snart en och en halv timme, när ska det komma en snygging och bjuda mig på kaffe?
Idag var sista gången jag hade svenska C och idrott B, eftersom jag läser dom med 3:orna som tar studenten snart. Det betyder att jag kommer slippa helveteshålet som hittills förstört fredagshumöret vecka efter vecka. Det brukar tillbringas framför datorn, så även idag. Men vad vill ni människor?! Har alla tröttnat på att blogga? Hur ska jag nu få tiden att gå och hur ska jag veta vad som händer hemma? Okej, jag medger att det kan va segt att skriva (och när jag lämnar london är bloggen historia) men fasen, om det ger någon lite nöje och tidsfördriv kan det väl va värt det? Uppdatera! (Haha kommer från rätt tangentbord :p)
Nästa punkt på agendan är att skriva en uppsats med rubriken "Svenskt talspråk i åldersgruppen 18-20 år". Den kommer bli en kioskvältare!
crime scene teddington
Emma 18 år!
Igår var en stor dag i mänsklighetens historia! Den förut så lilla Emma Svensson blev plötsligt stor. Och som man bör, när någon fyller 18, firade vi hela dagen. Sara och jag gick upp tidigt och sjöng för henne med våra allra vackraste stämmor. Jag hade ansvar för tårtan, som därför uteblev, men ett ljus hade vi iallafall. I skolan blev hon firad med ett fysikprov. Det kunde vi nog alla ha klarat oss utan, men det kunde gått värre. Eftersom hela kvällen innan tillbringats pluggandes i en ihopfälld säng (det finns bildbevis) så borde det ha gått rätt bra! På kvällen kvällen smög sig Emma, Sara, Annika och jag hem till min värdfamilj och lagade tacos. Som Annika sa, första gången på länge man åt något som man visste innehållet i. I present fick hon Äpplemos, knäckebröd, leverpastej. saltlakrits och en veckorevyn, allt från Totally Swedish i Edgware. Haha just det, glömde nämna äventyret på Budgens. Klart att Emma skulle köpa vinet, när hon för första gången kunde använda sitt egna leg. Men det ville inte gudarna! Tre alldeles riktiga leg ratades av killarna i affären, engelskt ID eller pass skulle det va! Efter att ha hämtat passet hemma blev det iallafall dricka så det räckte. Efter den utsökta maten diskuterade vi religion och världskrig och såg på Desperate Housewives. ( Inte samtidigt förstås, död åt den som pratar under Desperate!) Sen återställde vi allt som det varit när vi kom dit, noga med att inte lämna några spår efter oss, och gick hem och sov gott, med ljuva drömmar om morgonens kalldusch.
Varje gång någon fyller år blir jag smärtsamt påmind om min egen ringa ålder. Det är inte lätt att vara 90a i år vill jag lova... Men 2008, haha, då ska ni passa er!
Varje gång någon fyller år blir jag smärtsamt påmind om min egen ringa ålder. Det är inte lätt att vara 90a i år vill jag lova... Men 2008, haha, då ska ni passa er!
Get me out!
Jaha, så har jag återvänt till familjen Loftus. Tro mig, det är inget lyckorus. Rebecka överlevde fyra månader där, Emma har bott i snart nio och Sara i fem. Så vad har jag för rätt att klaga? Men jag kan faktiskt inte rå för det.
mrs Loftus: kort liten människa med ursprung från cypern, ständigt bärande sweat pants och konstant pratande (oftast med sig själv). Igår gjorde hon i och för sig pocherade ägg och bacon till mig på morgonen men det väger inte upp för nånting! Och så klagar hon på min tant för att hon reser bort?! Jag ska säga att min tant är heliga birgitta i jämförelse. (Fast med mer sex och alkohol.)
mr Loftus: lång, blek, halvfet, fräknig irländare som ser på Hem till gården och låter sina porrtidningar ligga framme på matbordet. I söndags, på väg från köket, mötte jag honom utanför deras sovrum. Naken. Det, mina vänner, är en syn som är för alltid inbränd på min näthinna. "Oh, hi Jenny! Nice to see you again!" Detta har hänt Emma två gånger, så det kan ju vara mer än taskig tajming.
Ungjävlarna: fyra mini-britter, inte helt olika vanliga barn. Men, låt dig inte luras av skoluniformerna! Under ytan lurar Hitler, Stalin, Ernst Kirchsteiger och djävulen själv. Dom skriker, bråkar och vänder upp och ner på huset. Och deras hamster mår knappast bra!
Nu, om du ursäktar, ska jag googla på road-kills, likmaskar, avföring och annat som är trevligare än mr Loftus little John.
mrs Loftus: kort liten människa med ursprung från cypern, ständigt bärande sweat pants och konstant pratande (oftast med sig själv). Igår gjorde hon i och för sig pocherade ägg och bacon till mig på morgonen men det väger inte upp för nånting! Och så klagar hon på min tant för att hon reser bort?! Jag ska säga att min tant är heliga birgitta i jämförelse. (Fast med mer sex och alkohol.)
mr Loftus: lång, blek, halvfet, fräknig irländare som ser på Hem till gården och låter sina porrtidningar ligga framme på matbordet. I söndags, på väg från köket, mötte jag honom utanför deras sovrum. Naken. Det, mina vänner, är en syn som är för alltid inbränd på min näthinna. "Oh, hi Jenny! Nice to see you again!" Detta har hänt Emma två gånger, så det kan ju vara mer än taskig tajming.
Ungjävlarna: fyra mini-britter, inte helt olika vanliga barn. Men, låt dig inte luras av skoluniformerna! Under ytan lurar Hitler, Stalin, Ernst Kirchsteiger och djävulen själv. Dom skriker, bråkar och vänder upp och ner på huset. Och deras hamster mår knappast bra!
Nu, om du ursäktar, ska jag googla på road-kills, likmaskar, avföring och annat som är trevligare än mr Loftus little John.
